Blivande beteendevetare funderar..
2011-06-14 @ 17:43:04
På väg hem från jobbet idag cyklade jag genom universitetsområdet. Det var rätt öde, och det kändes som en evighet sedan jag hade min sista redovisning trots att det knappt gått två veckor. Vårterminen var både den bästa och den sämsta sedan jag började plugga på universitetet. Den sämsta för att jag faktiskt känt mig ganska skoltrött, och den bästa för att de varit de bästa och mest givande kurser jag haft.
De första tre terminerna på programmet har känts lite spretiga, lite luddiga och svåra att greppa. Jag har lärt mig ganska lite av väldigt mycket kan man säga. Den här sista terminen däremot har intresserat mig på ett helt annat sätt och den har gett mig inblickar i vad det är jag möjligtvis vill hålla på med senare. Ingen verkar veta vad en beteendevetare gör, våra lärare vet inte, programansvariga vet inte, blivande arbetsgivare vet inte, och då gäller det väl att man själv vet vad man sysslar med?
Min förhoppning är att jag ska få arbeta med hälsa. Tidigare trodde jag att jag ville arbeta med ohälsa, och det vill jag också, fast på ett helt annat sätt än jag kanske tänkt mig. Det verkar tycker jag, som att kunskap och intresse för förebyggande arbete och hälsofrämjande arbete har fått ett uppsving. Jag hoppas och tror att det framöver kommer skapas fler arbetsmöjligheter inom detta område. Om inte annat får jag efter att jag tagit min master se till att det görs! (Det gäller ju att vara optimistisk)
Som tidigare nämnt införskaffade jag mig några böcker som stod på min läslista och jag rekommenderar verkligen Nisse Simonsons bok Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Den tar upp rätt mycket tänkvärda grejer. Exempelvis diskuterar han kring hur man hanterar personer som sjukskrivits pga stressrelaterade och utmattningssymptom. Ofta ordineras den sjukskrivna vila, medan Nisse hävdar att han under alla år som läkare aldrig stött på en enda sjukdom som blir bättre av vila, utom möjligtvis schitzofreni. Det finns säkerligen undantag för detta påstående, men värt att fundera på i alla fall.
Han återkommer även flera gånger till att vi ofta glömmer bort var vi kommer ifrån. Att vår hjärna är utvecklad under flera miljoner år när vi levde på savannen och att trots de totalt skilda livförhållanden vi lever under nu, ser hjärnan i stort sätt likadan ut. Han förklarar hur detta kan skapa problem för oss i vårt supermoderna, stillasittande och stressande samhälle.
Läs den!