Indiens charmigaste sidor
2011-10-10 @ 11:41:10
Jag har ett forslag. Varannat inlagg bilder och varannt text? Det tar sa himla lang tid om man ska gora bada.
Idag ar det i alla fall dags for en hel massa text, far se vem som orkar lasa till slutet...
Forst lite tankte jag dela med mig av nagra av Indiens mest charmerande sidor.
- Det blir ofta stromavbrott, exempelvis nar man har skrivit ett halvt blogginlagg och inte sparat det. Eller nar man ska sova, det ar 35 grader innomhus och flaktarna slutar att snurra.
- Att aka buss ar som att vara pa ett tivoli som aldrig genomgatt nagra sakerhetskontroller. Man har dodsangest bade en, tva och tio ganger innan man ar framme. For det forsta ar det omojligt att veta var man ska ta bussen, for det finns inga hallplater. Endast lokalbefolkningen kanner till dessa hemliga platser. For det andra vet man aldrig vilken buss man ska ta for det star alltid bara pa Kannada i en massa krumelurer. Om man val hittar ratt busshallplats och ratt buss maste pa - och avstigning ske pa en tiodelssekund om man inte vill bli kvarlamnad pa bussen eller pa hallplatsen. Konduktoren skriker och bankar i vaggen, blaser i sin visselpipa och ar sjukt stressande. Det finns inga dorrar heller utan nar man val satt foten pa trappstegen galler det bara att halla i sig sa man inte ramlar ut. Det gar inte att beskiva hur sjalva akturen ar sedan, men jag kan saga att om man star upp och haller i sig med ena handen och har vaskan i den andra, sa ar det i princip omojligt att slappa ena handen tillrackligt lange for att ta fram pengarna i vaskan utan att ramla omkull.
- Stranden anvands pa vissa platser som herrtoalett. Det fick vi erfara i lordags nar jag och tre andra akte pa en liten utflykt. Vi tog en promenad pa stranden och en bit bort sag jag en man som satt pa huk. Jag tankte inte sa mycket pa det forran vi kom lite narmare och sag nar han, efter att ha gjort sin "business" gick ut en bit i vattnet och lat vagorna skolja honom i rumpan. Fresh!
- Indier har ett speciellt satt att skaka pa huvudet som inte betyder ja eller nej, utan OK. Fortfarande tror jag ibland att de skakar pa huvudet som ett nej, men kommer sedan pa vad det egentligen betyder. Mycket vanligt forekommande.
- Vi ater med handerna (vilket ar svarare an man kan tro faktiskt).
Men men. Nog om detta.
I lordags var det sista dagen pa introduktionsveckan. Alla akte pa en utflykt som FSL organinerat, forutom jag och tre andra tjejer som ledsnat lite pa hela "skolrese-kanslan". Vi akte pa var egen utflykt till en liten by som heter Malpe (dar de bajsar pa stranden) och darifran tog vi en bat ut till en liten o som heter St. Mary's Island.
Det var en liten o med klippor och sma fina strander. Vi hittade varan egen lilla privata strand dar vi fick vara i fred i nastan en timme. Vi badade, fast med klader (for det maste man), och solade med trojarmarna och kjolen uppdragna. Vi alla brande oss! Efter ett tag kom fler manniskor till "var" strand och snart stog 10-15 pers och fotade oss som om vi varit djur i en bur. Jag kan namna att jag hittills inte sett en anda vit manniska sedan jag kom, forutom de andra volontarerna. Vilket saklart gor oss extra exotiska da de inte ar vana att se blekfisar som oss. Men lite konstigt och lite obehagligt ar det anda.
I sondags packade vi ihop oss och checkade ut. De flesta andra skulle resa till Bangalore och jag var den enda som akte till Mangalore. Efter en spannande bussresa kom jag fram till den lilla byn Deralakatte som ligger ca 2 mil utanfor Mangalore, och darifran tog jag en rickshaw till barnhemmet (bara 1-2 km). Dar traffade jag Lea, en tysk tjej som varit dar i en manad. Hon har visat mig runt och forklarat hur allt funkar och sa. Barnhemmet drivs av ett Kristet katolskt konvent (convent = kloster?). Det ar sju systrar som bor dar, ett par av dem jobbar pa barnhemmet emellanat och de andra jobbar som larare i skolan som ligger bredvid. Utover det ar det tva kvinnor som tar hand om barnen, den ena som lagar mat och den andra som ocksa ar larare i skolan. Bara nagra minuter bort ligger den tillhorande kyrkan dit barnen gar varje dag pa massa. Jag ska skriva mer om barnhemmet om nagra dagar nar jag kommit in i rutinerna.
Annars har jag sa smatt borjat forsta att jag ar i Iniden. De forsta dagarna var jag fortfarande pa Island emellanat. Nagra natter nar jag vaknat och hort flakten som gar pa hogvarv har jag trott att jag legat hemma i min sang i Kaldakinn och att ljudet varit osregn utanfor. Det ar svart dock att vanja sig vid varmen, jag svettas konstant. Jag har inte hort nagra exakt grader, men jag skulle gissa att det inte varit under 30 grader sedan jag kom, forutom pa mornarna och kvallarna nar det ar lite svalare.
Jag har kopt ett stort myggnat som hanger over sangen, sa jag kan kanna mig helt skyddad dar inne mot mygg, spindlar, rattor och andra ackliga saker. Sedan Lea kom hit har hon sett en skorpion, en jattestor spindel, en orm, kackelackor och ett par rattor i koket. Men jag tror detta ska ga bra!
Maten ar mycket godare har pa barnhemmet an den var pa introveckan. Tyvarr har den andra tjejen sagt att hon gar upp i vikt har i stallet for ner i vikt. Jag som skulle komma hem 10 kr lattare, vi far se hur det blir med det.
Nasta gang blir det bilder igen! Puss pa er!