Nu kanns det sadar igen, som om det har hant sa sjukt mycket och jag skulle behova skriva tre inlagg pa samma gang. Vilket det har antagligen kommer bli...
Jag har inte hunnit beratta om julfirandet, men gor det lite snabbt bara. Den 23:e hade barnen julshow i skolan och vi var inbjudna for att se pa. Pa kvallen fick vi god mat som nagon hade donerat och alla barnen fick sina julklappar, vilka de var overlyckliga over! Redan den 23:e akte en tjej hem pa jullov, och sedan 17 barn till dagen efter. Jag grat och jag grat och jag grat, en gang for varje barn som akte. Jag har aldrig forr gratit sa mycket pa en julafton.
Annars hade vi det valdigt lugnt den 24-25:e, vi gick pa langa program och massor i kykan, at lite extra god mat och jag och Lea passade pa att slappa lite efter alla hektiska julforberedelser. Den 26:e daremot hade vi paxat som varan egen dag med barnen. Vi lagade frukost (fruktsallad, yoghurt & musli), gav dem alla spel och leksaker vi hade kopt, och lekte i flera timmar. Vi hade gjorde pannkakor med nutella till eftermiddagsfikat. Vi hade en liten show med gitarr och sang och jag fick aven for mig att gore ett litet Johnny Cash framtradande som var mycket uppskattat. Vi ordnade med fiskedam och sedan lagade vi middag. Efter middagen hade vi forberett och gjort fint i biblioteket for ett DISCO!! Vi hade ballonger och girlanger, chips, popcorn, godis, lask och musik. Efter den dagen stupade vi i sang, barn som vuxna.
Anda sedan de forsta barnen akte hem har jag bavat for det stora avskedet. Dagen innan jag akte packade jag mest och gomde mig inne pa mitt rum. Varje gang jag forsoka umgas med barnen pratade de bara om att jag skulle aka, och da ville jag bara grata. De har fragar och fragat om jag inte kan stanna, om jag inte kan komma tillbaka, om jag inte i alla fall kan komma och halsa pa. Bara EN dag! Snaaaalla!!
Den 29:e var det dags. Innan frukost ber barnen vanligtvis en kort bon. Men nu bad de for mig, och tackade for allt, och sa hur mycket de alskade mig. Och jag var tvyngen att sta dar och se pa alla fina barn och jag bara kunde inte sluta grata. I Sverige hade det kanske inte varit en sa big deal, men i Indien grater man inte framfor andra. Speciellt inte vuxna, och speciellt inte framfor barn. Barnen var helt bekymrade och bad mig sluta grata och sa att jag skulle "Go happy Akka", "You go happy, no cry, no cry." Tror ni att det hjalpte? Nej, de fick helt enkelt sa ut med mitt lipande. Jag grat varje gang barnen kom med sma presenter, jag grat varje gang de tittade mig sorget i ogonen, jag grat nar jag sa hejda till syster Idoline och jag grat nar jag pussade alla mina alskningar hejda. FY FAN ALLTSA!
Men hur som helst sa kanner jag att jag maste ge er nagonslags reflektion over hel min Indienvistelse. Eftersom ni bara far ta del av mina subjektiva beskrivningar av hur allting ar har, kande jag att jag maste sa har pa slutat forsoka ge en rattvis bild av barnhemmet, systrarna, och personalen.
Jag har ofta skrivit negative saker, och oftast berattat om det som ar svart att se och svart att acceptera. Men nu maste jag erkanna for er och for mig sjalv att jag manga ganger varit alldeles for snabb att doma. Jag trodde nog, och det kanske ni ocksa gjorde, att jag var valdigt oppensinnad. Men dar hade vi allt fel.
Jag maste saga att jag ar lite missnojd med min egen trangsynthet, men framforallt ar jag valdigt nojd med de insikter jag gjort och aven de omvarderingar jag gjort.
Den har sista manaden har har varkligen varit den basta, och jag har forstatt att saker har inte alltid varit som jag trott. Det tog mig tva manader att kunna forsta och kommunicera pa ett bra satt med Sister Idoline. Allt negativt jag skrivit om henne vill jag nu ta tillbaka. Sister Idoline ar en hart arbetande, omtanksam och vanlig manniska som jag numera tycker mycket om, Min uppfattning om Priya och Margret har ocksa forandrats, och enbart till det battre.
Den forsta manaden var allting for religiost for mig, det var nastan lite obehagligt ibland. Nu efter tre manader stor det mig inte alls. Jag kann se den gemenskap som existerar har och jag kann se det trosterika i deras starka tro. Dessutom alskar barnen att ga till kyrkan. Varje morgon klockan 6.15 skuttar de ivag – lika glada varje gang. De ber hjartligt och entusiastiskt sina boner. Och de tror verkligen, det ar ingen som tvingar dem till att tro.
Manga ganger har jag tyckt att att barnens behov ignoreras, men nu ser jag det som ett satt for Sister idoline att overlva och fortsatta frammat. Nar na bar ansvarig for 47 barn, dessutom jobbar heltid i skolan och aven har ansvar mot kyrkan finns varken tid ller energi att tillgodose alla barnens behov. Hon gor vad honk an, och de tar mer an vad de andra systrarna har gor. Jag gor samma sak, nu nar skabben ar tillbaka och sjuttioelva barn kommer och visar mig varenda liten prick, latsas jag som jag varken ser eller hor, bara for att jag inte vet hur jag ska hantera det. Jag har aven fatt veta nu att systrarna far inte bestamma sjalva var de ska vara. De blir placerade pa olika stallen och sedan omplacerade efter sex ar.
Nar Sister Idoline faller negativa kommentarer om att barnen inte gor sina hemlaxor ordentligt ar det for att hon oroar sig for deras utbildning och framtid. Nar hon klagar pa att de inte ater upp allt pa tallriken ar det for att mat ar alldeles for vardefull for att slosas bort, och for att det finns sa manga barn I Indien som far ga hungriga. Nar hon skaller pa att de har smutsiga klader ar det for att hon vet att nar kladerna blir forstorde har hon inte rad att kopa nya.
Allt det har gick mog forbi den forsta tiden. Och manga av mina asikter var inte rattvisa.
Livet ar hart har, det tanker jag inte forneka. Barnen har sa mycket ansvar, sa himla lite fritid, de ar superdiciplinerade och hart arbetande. Men de vet inget annat. De vet inte att de flesta barn i Sveriga har foraldrar som tvattar deras klader , som koper leksaker och klader, och som tar ansvar for allt som barn inte ska behova ta ansvar for. Barnen har ar nojda med vad de har. De uppskattar det lilla de far och de ar sa himla tacksamma over allt man gor for dem. Jag har aldrig fatt sa mycket uppskattning och karlek i hela mitt liv.
Barnen har ett tryggt hem, de far mat och utbildning. De har manga vanner har och de tar hand om varandra, De hjalper varande och de hjalper till med de dagliga sysslorna utan att klaga. De respekterar vad de vuxna och de aldra barnen sager och ibland ar det nastan sa de slass o matt fa hjalpa till istallet.
Jag ar mer orolig for vad som hander med barnen efter att de lamnar barnhemmet.
Sa det ar med varma kanslor for alla barn och all personal, och med manga tarar, som jag lamnat barnhemmet. Jag onskar att Indien vore lite narmare Sverige, eller att jag kunda ta ett gang barn med mig hem.
Just nu befinner jag mig i paradiset Goa. Nyarsafton firade jag tillsammans med Lea, Cissi och en annan svensk tjej. Vi satt pa en resturang mitt pa stranden och at god mat och drack cocktails till tolvslaget. Jag stannar kvar har till den 5:e da jag beger mig mot Hampi. Lea aker tillbaka till barnen imorgon.
GOTT NYTT AR ALLA MINA VANNER. Snart kommer jag hem :)
Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()
Hej alla nara och kara, alla vanner och bekanta!
