Vildmarksliv i nationalparken
2011-12-05 @ 09:58:18
Nu ar vi tillbaka i Deralakatte efter var helgtripp. Vi har akt en massa tag, en hel del buss, ridit pa en elefant, akt pa bussafari, jeepsafari, vandrat i djungeln och aven shoppat lite. Vi sag stora fina elefanter, hjortar, apor, en orn, en ekorre, en fin fagel, ett tigerfotspar, ett par spindlar och valdigt manga blodiglar. Efter varan trecking i djungeln pa sondagsmorgonen med alldeles for manga blodiglar pa fotterna for att kunna njuta av naturen kande jag mig nojd och matt pa den indiska vildmarken. Skont att vara tillbaka i civilisationen igen! 
Tidig morgon i Mudumalai nationalpark
En snygg hjort
Elefantridning
Ett gang hjortrar som chillar omkring
Ett termit-hus
Trecking
Har var tigern fore oss, men vi sag den tyvarr inte (eller som tur var, kanske?)
En stor acklig spindel
Har harblodiglarna lamnat sina spar, blaak.
Idag ar det fem veckor till jag beger mig hemmat. Ar det inte galet vad tiden gatt fort?!
Och hur ska jag kunna lamna alla de har barnen? Ah, de har barnen alltsa. Jag tror jag tycker med om indiska barn an svenska. Det ar konstigt hur mycket man kan kommunicera utan ett gemensamt sprak. Det ar en liten tjej som heler Nikita, som ar sa himla rolig. Oavsett om jag pratar pa engelska eller svenska sa nickar hon entusiastiskt, som om hon forstod precis vad jag sagt. Sa babblat hon pa pa Kannade och sa latsas vi att vi har en viktig konversation, och hon ar helt medveten om att det ar ett skamt bade fran min och hennes sida.
En dag for nagon vecka sen nar vi hade haft en lang och viktig konversation (Min konversation handlade och skabbravar och om de formagor hon besitter att charma alla och genom sin charm alltid fa som hon vill. Vad hennes konversation handlade om har jag ingen aning om.) sa hon till mig att hon saknade sin mamma, men att hennes mamma skulle komma till jul. Hon fragade mig om inte jag hade nagon mamma och om jag inte saknade henne. Jag sa att min mamma var ju langt borta i Sverige och att jag visst saknade henne. Da krop hon ihop i mitt kna med sina skabbiga sma hander pa min arm och somnade medan jag strok hennes lusiga har. Trots skabben och lossen kunde jag inbte lata bli att tycka att hon var den sotaste i varlden och jag onskade att jag kunde ta med henne hem.
Jag har verkligen borjat tycka alldeles for mycket om barnen. En vacker dag kanske jag far for mig att adoptera en sot liten indisk tjej. Vem vet?